Pealinn Piiter

Sellest tuleb nüüd maailma kõige pikem postitus, aga ma ei viitsi jupitama hakata. Suuremalt jaolt on nagunii pildid, need lähevad kiiresti edasi.
Kes seda enam mäletab või kokku jaksab arvutada, mitu aastat me oleme rääkinud, et tahaks Piiterisse. Lasse polnud jalgagi Venemaale saand... Nüüd siis sai!
6. juuni hommikul oli äratus kl 0615, takso kl 0715 ja rong kl 0750. Kõlab täpselt nii hirmsalt kui oli! Perroonil olime tublisti enne rongi.

Tulevastele reisilistele soovitus - ostke pigem 2. klassi pilet. Vagun on tühjem, vaiksem (sest et uuem?) ja ruumi vähemalt sama palju kui 1. klassis. Arvatavasti odavam ka, kuigi sellest rongihinnastusest ma päriselt aru ei saandki. 1. klassi ainus pluss on see, et saab baarist 2 sooja jooki tasuta.
Piiriületus on 2 jaos: 30 min Narvas ja 40 min Jaanilinnas. Seal kauem, sest narkokoeral kulub nuuskimisele aega ja passid viiakse tembeldamiseks jaamahoonesse. Edasi on akna taga vaheldumisi karuputkevõsa ja vene külad.

Vitebski vaksalist hotelli sõitsime taksoga. Küsisime esimese käest hinda - 1000. Küsisime ka järgmiselt - 2000... Moika kaldapealsele hotelli oli napilt 15 min tee. Ja hotellist Neeva äärde ja Talvepalee juurde ja Teatriväljakule ka mitte üle 15 min, jalgsi. Hotell (Domina Prestige) ise oli uus, ilus ja seest hulga suurem kui väljast. Piiteri kesklinn on max 3-4 korrust kõrge, aga hotellis tervelt 7 korrust.
Esimest korda elus elasin sellises kohas, kus vastu õhtut voodi magamisvalmis sätitakse, umbes nagu vanaaegses filmis.
Ja vannituba oli nii suur kui väiksemat sorti hotellituba...

Akna kõrval kardina taga oli peidus selline salapärane punane kott koos kasutusjuhendiga.


Et siis eneseabivahend juhuks, kui kiiresti vaja toast välja vaja saada. Sisehoovi katusele näiteks.


Teplo!
Kena vastuvõtja-tütarlaps rääkis meile välja kohaliku saladuse: hotelli taga Bolshaja Morskaja peal on väärt söögikoht nimega Teplo. Hea ja mitte sugugi kallis, oli soovitus. Läksime siis asja uurima ja saime aru, et meile serveeriti ehtne pärl! Imeliselt soe teenindus, kohutavalt head toidud, tasuta küpsised-koogid tee peale kaasa... Hoov, nagu oleks Toskaana kohale toodud. Carpaccio isegi parem kui Toskaanas, soomepärane kalasupp viib alla veel suhu jäänud keele. Ja siis need õuna ja kaneeliga kaerahelbeküpsised... I'll be back!






Aga linn on neil viimase peal - ilus, puhas, madal, tänavad laiad ja terved, sõbralik, inimesed ilusti riides ja üldse mitte purjakil. Esimene jalutuskäik viis Neeva kaldapealsele ja Paleeväljakule

Täiesti juhuslikult jäi pildile Eesti numbriga auto. Tunneb keegi?

Talvepalee kõrval tehti pilti tsaaritütardest või muidu aadlipreilidest

Peterhof
Järgmisel päeval Peterhoffi jõudes nägime tsaari ja ta emandat kohe mitmes kohas, aga minu pildi peale nad ei tahtnud. Vähemalt mitte ilma eest.

Peterhof oli vähemalt sama vägev kui vanasti. Kui Lasse Talvepalee juures virises, et need pruunikaskollakad iluasjad fassaadil polegi kuld, nagu ta piltide järgi arvand, siis siin oli kulda kilode kaupa.

Ja kõik selleks, et rootslastele nende kaotust nina alla hõõruda...

Kas pole natuke ühe Venemaa juhikese näoplaan sel loomal?

Veel üks näpatud tsaaripilt :)

See püramiidpurskkaev (500 veejuga) on veel spetsiaalselt pühendatud Peetri võidule Karl XII üle. Nice!

Enne tagasi linna sõitmist kinnitasime sadama juures keha. Lihatäidisega pannkoogid ja kaljaga okroshka. Täitsa OK kiirtoit.

Peterhoffi ja tagasi viis vodohod, veelkäija. 45 minutit vaateid ja kohal.

Paadituur
Linnas käisime ka paadireisil. Tunniga näeb ära Moika, Fontanka ja nende vahele jääva kanali, mis viib mööda ilusast sinisest Nikolai kirikust. 
Paadi võtsime Sinise silla juurest, mis on linna kõige laiem sild - 97m, terve Iisaku väljaku laiune. Sild kui tunnel, ühesõnaga.

Üks vingemaid Moika-äärseid maju on Faberge oma. Kui just Pushkini ja muude tähtedega seotuid mitte arvestada. Huvitav reis oli.

Poole paadisõidu pealt tuli neist mustadest pilvedest vihm välja, aga nad on nii kavalad, et paat lastitakse ainult poolenisti rahvast täis. Siis on kindel, et kõik see mees mahub kas päikesetekile või katuse alla.

See oli ka ainus vihmasabin enam kui 4 ööpäeva jooksul.

Saime ruttu aru, kuidas meil oli vedanud sellega, et toa aken Moika poole polnud. Need paadid käivad seal katkematu vooluna varahommikust hilise õhtuni ja räägivad oma jutte ikka päris valju häälega.

Teater ja muu kultuur
Plakat teatas, et varsti on jälle põhjust pidutseda. Üks teine ja sagedamini ette tulev plakat aga manitses, et reede tapab laupäeva... Sellega seoses oli üks me suuremaid üllatusi see, et nägime vaid ühte poolpurjakil meesterahvast ja sedagi laupäeva õhtul Teatriväljaku kandis. Kusjuures kui ta poleks meiega ühel ajal üle tänava sattunud minema ja natuke pehmelt palunud, et ne rugaitesj so mnoi - mida meil mõtteski polnud -, siis poleks me ka teda tähele pannud.

Teatris vaatasime Luikede järve, sest Lasse arvates tuleb Piiteris just seda teha. Marias meile sobival ajal seda ei näidatud, nii et sattusime Konservatooriumi suurde saali. Eks ta selline turistikas oli, aga linnuke sai kirja. Teist vaatust vaatama ei jäänd.

Kultuuri ja ajalugu on Piiteris üldse kõvasti. On seinte peal ja uste kohal ja trotuaarides ja ilmselt ka majades sees, aga mõnusa ilma tõttu me sinna eriti ei kippunud.

Kas pole kummaline, et koogikohvik, mis tegutseb majas, kus Jessenin end maha lasi, kannab nime Õnn? Või on kummaline hoopis see, kui kaks üsna täiskasvanud moega tütarlast jalutavad õhtusel tänaval ratastega plastkoera?

Nevski kant

Ühel päeval käisime Nevski peal ka. Kaasani katedraalis käisime end jahutamas.

Tsaar Aleksandri verevalamise paigale ehitatud Spas na krovi kirikusse saime minu üllatuseks ilma igasuguse sabata.

Mõelda vaid, et kogu see suur kirik on seest kaetud sellise peeneteralise mosaiigiga!

Siin pildil proovin olla sama poeetiline kui suur poeet, aga no ei tule välja.

Hotell Jevropa. Väga vinge. Ukse peal punastes livreedes mehed ja maja sees aatrium.

Gostinõi Dvori põikasime korraks sisse, kingi nägime.

Ja Jelisseejevi poodi, mille rõdul mängib bänd ilusat muusikat ja austriletis elavad metsikud austrid mitmelt poolt maailmas.

 
 
Siis ühes pargis (Katariina Suure kuju juures vist) oli parv ingleid. Neil äkki kool läbi sai?

Arhitekt Rossi tänavat käisime ka vaatamas. See on see absoluutselt korrapärane ja antiigiaja reeglite järgi ehitatud, mõõdud on 220x22x22m.

Ükspäev me ei söönud lemmikkohas (ega ka mitte teisel pool Moikat Idioodis, kus Dostojevskile olla meeldind), vaid ühes Moika põikuulitsas Fishhouse'is. Sinna ei maksa minna. Sellest oleks muidugi kohe pidanud aru saama, et kui on laudade peal loovad meeleolu IKEA öölambid, ei pruugi ka kala suurem asi olla.

Suvalises pelmeenibaaris oleksime kordi väiksema raha eest ilmselt rohkem rahule jäänud. 

 

Talvepalee
Muidugi käisime ka Talvepalees. Ostsime internetist piletid ja puha, et mitte pikas järjekorras vaevelda ja aega raisata... Millises pikas järjekorras? Ilmselt oli see enne meid otsa saand, sest maja oli tegelikult rahvast ikka päris täis. Ja miks nad üldse nii suure ja keerulise maja tegid? Selles eksib ju ära ja ei saa enam kunagi koju ega hotelli ega Teplosse sööma. Õnneks istuvad igas toas lahked tädid, kes teed juhatavad.
Suur trepp, ikka hästi suur. Ja majas sees pole kullaga koonerdatud.

 
Veel tükike ajalugu. Oli neil kuramustel siis vaja see esimene revolutsioon ja kogu maa (ja muud maad) ära solkida.

 Ühes saalis pesitseb selline kelm inglike.

Troonisaalis on teadagi troon. See on siis Georgi saal, eks. Millega seoses pean ütlema, et Piiteris on ka väga paljudel autodel ja muudel Georgi lindid, aga need on täiesti loomulikud ja pole üldse ohtlikud või kurjakuulutavad.

Palee kõige ilusam saal, mille me üles leidsime, on Paviljonisaal. (Teatrisaalini me lihtsalt ei jõudnud, sest see oli hoopis teises kohas ja sinna oleks tulnud roomata läbi kunsti täis tubade ja koridoride. Selleks meil jaksu polnud. Aga selle saali ma võtaksin küll, mulle rohkem tube polekski tarvis.

 
 
 
 
 
 
 
 
Selle pildi tellis Lasse. Siin on rootslased Karl XII juhatusel jälle Poltaava all tappa saand.

Lõpuks leidsime selle suure trepi jälle üles.

 Meil vedas, et polnud vaja üle Paleeväljaku minna, seda poleks küll enam jaksand.

 Vajusime hoopis Admiraliteedihoone (remondis) taguses pargis pargipingile lõõtsutama.

Pühapäev, tore päev

Seda polnud minuga ka veel kunagi juhtunud, et hotell katab sünnipäeval koogilaua. Napilt enne seda, kui hakkasime Astoriasse õhtusöögile minema, koputati uksele ja tütarlaps kandis sisse kõik selle, mis laual näha. Teise koogitüki võttis ilmselt endale, aga see oli nii rammus sokolaaditort, et ühest tükist jätkus ka kahele.

Astorias oli ka väga armas, eriti kelner. Hakatuseks toodi austrid, söögiks väga hea lammas.

Meie mõlemad turistiraamatud kirjutasid, et Hitleril olnud kavas Leningradi blokaadi murdmist just nimelt Astorias tähistada ja ta saatnud kutsedki laiali, nii kindel oli mees. Ja et üks sellina kutse ripub seal kusagil seina peal. Ei leidnud. Küsisin vastuvõtu-tüdrukute käest - nemad väitsid kui ühest suust, et on linnalegend. Ma tõesti loodan, et nad ei saand aru, et olen Pribaltikast, muidu said taas kinnitust, et seal on puha fasistid.

Postivärk
Ärasõidupäeval käisime postimajast postkaarte ja -marke ostmas, et inimeste ees hoobelda. Siiani olid ostmata, sest nännipoodides ega putkades ega turismimagnetites ega hotellis neid ei müüdud ja mujal me eriti ei käind. Hotell soovitas minna paar maja edasi peapostkontorisse, seal suur ja uhke valik. Kontor ise ilus juugendlik, aga nad vist peavad seal hiirte ja rottide vastu võitlemiseks kassiparve. Vähemalt hais lubab nii arvata.
Postkaarte oligi palju ja isegi ilusaid. Igast sordist üks kleepsuga suure kaardikarusselli külge kinni kleebitud ja iga kaardi peale omakorda tähest ja numbrist koosnev kood. Lähenesin laua taga istuvale tädile, aga tema teatas, et tema kaarte ei müü. Leti taga oli lahkem tädi, ulatas meile kaardialbumi (st kiletaskutega fotoalbumi, milles fotode asemel kaardid) ja käskis valida ja talle koodi öelda. Võtsime siis huupi midagi viisakamat ja küsisime 6 tükki - oli ainult 1. Järgmisega läks paremini, seda saime 5. Siis margid. Euroopasse sobivaid oli 1 sort, 1/4 kaardi suurused. Võtsime.

Kaardid kirjutasime lähimal pargipingil valmis ja viskasime postimaja ukse juures olevasse postkasti. Loodetavasti oskavad nad ka vene mõistuse jaoks tagurpidi kirjutatud aadressi lugeda.

Iisaku katedraalis käisime ka veel enne ärasõitu ära. Võimas. Ilus. Kohati ikka uskumatult.

 
 Mudelid näitavad, kuidas katedraal nii suureks on kasvanud.

 
 
 Ja see kaadervärk näitab, kuidas sambad püsti saadi. Need toodi muidu Soomest.

 
 Uksed kaaluvad 20 tonni...

ja katusel on 100 kilo kulda.

Parkimisega on sealkandis kitsas, aga targad linnaisad on trotuaarid teinud nii laiad, et sinna mahub ka rida autosid parkima ja isegi jalakäijatele jääb ribake.

Mida me aga üldse teha ei jõudnud, oli ühiskondliku transpordiga sõita. Isegi metroo jäi vaatamata. Aga ma olen iga kell valmis sinna linna tagasi minema, vast siis leiab ka metrooks aega.

No ja siis olimegi jälle Vitebski vaksalis. Taas enne rongi, nii et oli aega ilma ja inimesi ja ronge vaadata.

See läheb Pavlovskisse ja Tsarskoje Selosse. See oli ka mu ideaalplaanis, kuid jäi välja, sest oleks rabelemiseks läind. Ikka tasa ja targu.

Toredad tasased reisikaaslased olid. Need 2 ostsid baari avanedes pooliku raudteeviina ja ühe väikese mahla. Pildil nähtava oleku saavutasid nad umbes poole tunniga ja jäid sellesse kuni piirikontrollini. Ilmselt polnud see neil esimene rongireis.

 Peaaegu Eesti:

Aga Piiterit nimetatakse kohalikus telekas tegelikult ka pealinnaks. Väidetavalt mõeldakse selle all regiooni pealinna, aga vaevalt.

Ilus aeg

Tagasi Tallinnas. Kõik kasvab ja õitseb ja laulab - aias hein põlvini, minu sirelipõõsas on teinud esimese õiekobara ja üks hull ööbik laterdab igal ööl kusagil lähedases aias.
Neljapäeva õhtul oli kahekõne-saates külaliseks Palle, Õnneks oli saade ette salvestatud ja subtiitritega, mitte selle sünkroontõlkijaga. Palle on nii kindel, mõistlik ja mõnus, et tahaks kolleegiks või sõbraks või vähemalt pikemalt juttu rääkida. Eelmise täielik vastand - miks nad küll teda õigel ajal üles ei leidnud ja siia ei meelitanud...
Reedel transformeerisin naadipeenra tagasi lillepeenraks, boonuseks piibelehelõhn ninas ja lillekimp vaasis. Murtudsüdamele tegin ka veidi ruumi ja karusmarjapõõsast võtsin naadid ja võikud välja. Kaks korda käis äike üle ja pakkus hingetõmbepausi. 
Õhtul, kui olin kõnnitiiruga kalaturu juurde jõudnud, tuli kolmas ja eriti kõva sahmakas. Natuke aega passisin puu all, siis jooksin peaaegu ühe jutiga Põhja pst trammipeatusesse vihmavarju. Peatuses pingi peal magas alkoholi järgi haisev tundmatu mees, läbisobratud kott ja kimp võtmeid pingi kõrval maas, püksitaskud pahupidi tõmmatud. Piidlesin teist murelikult, kuni täheldasin, et hingab. Siis tuli üks kalamees ja üritas taga heli ja raputuse abil kontakti saada - tulutult. Kalamees korjas siis ta varanduse talle kõhu peale kokku ja meist jäi ta sinna magama. Trammi pealt koju sain juba pea vihmata. Ja siis tuli vikerkaar.
Laupäeval oli aiast puhkus, käisin hoopis Haapsalus, Väga ootamatult tore oli! Sain tädi Maara suvitama ja siis veel ka Müüriäärde koogile-kohvile viia; Uuemõisast noppisime veel peale mu lapse, kes oli edukalt ära kaitsnud oma praktikaaruande. 
Täiesti ootamatult ilmusid kohvitama ka Marx ja Taimi ja väga lõbus sai. Siis ostsin Rootsituru äärest poest endale ammusoovitud haapsalu salli. Selle pean küll tagasi viima ja uue saama, sest sall karbis on 20 cm kitsam kui kiri karbil lubas... Ja siis käisime lapsega lastakaitsepäeva puhul Iloni imedemaal ja ilusa ilma puhul rannapromenaadil patseerimas. Tagasi linnas, sõime kõhud krevetisalatit täis ja läksime vanalinna päevade alguse puhul Carmina Buranat kuulama.
Täna tegin korda ülejäänud peenrad, majaserva, siralipõõsa ümbruse ja sissesõidutee ääre. Tabasin ka kaks eestmaja meest ja rääkisin neile, et hein tuleks maha niita, muidu tuleb mupo. Üks teatas, et tema ei tea sellest midagi ja on siis üldse ainult nädalavahetustel. Teine, pagana hebreist selline, mängis lauslolli. Temaga polevat keegi milleski midagi kokku leppinud, aga ta võib keldriukse mulle lahti tega, kui ma niita tahan. Segane! Eelmisel suvel sai niidumasin selleks nende keldrisse usaldavale hoiule antud, et meie maja on kahe peale muru niitnud viimased xkümmend aastat ja nüüd on nende kord! Häbi neil ka pole - majas elab vähemalt 5 täies elujõus meest! Hebreisti bemmi kõrval kasvavad sellised nõgesepõõsad, et ma tahaksin kohe näha, mismoodi ta naine autoukseni jõuab. Võimalik muidugi, et ta pole autosse teretulnud.
Kõnnitiir viis jälle kalaturuni. Lennusadamasse oli tekkinud puust allveelaeva koopia ja kahurid saanud juurde seletava sildi. Kalarannas oli igasugust rahvast. Kõige armsam oli kalastav vene vanapaar: kenasti suviselt heledad riided seljas, naisel hall lokisoeng peas, mees laadis ta konksu söödaga ja haakis lahti otsajäänud kalu. Idüll!

Lugemist

Hiljutise aja sündmustega seoses tahan lugemiseks soovitada kaht täiesti ootamatut artiklit Rootsi pressis.
Lingid on siin:
http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/11/sverige-klarar-inte-s-stor-invandring
http://www.bt.se/debatt/olle-engstrom-m-invandringen-i-sverige-kan-leda-till-inbordeskrig(3793858).gm

Igaks juhuks kopeerin tekstid ka siia, sest kunagi ei tea, millal need poliitkorrektsuse nimel ära kaotatakse. Ja sellest oleks ju kahju, sest minu silmad näevad sedavõrd selget ja otsekohest arvamuseavaldust esimest korda. Kusjuures varasem neist artiklitest ilmus juba märtsis sel puhul, et need 2 meest avaldasid raamatu “Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget), eesti keeles siis Immigratsioon ja varjamine. Vot seda raamatut ma tahaksin lugeda. Retsensioon Aftonbladetis kuulutab autorid natsistideks, rassistideks ja paremäärmuslasteks. Moderaat Engström aga sunniti artikli tõttu volikugust lahkuma. Selline arvamuste paljusus ja demokraatia siis.
Kuna laamendajad ei ole väidetavalt kohalikud, vaid kohale sõitnud mujalt, võib tegu olla oma mõjupiirkonna laiendamisega. Stockholmist lõuna pool on juba selliseid piirkondi, kuhu politseil, päästjatel ja kiirabil asja pole...

Olle Engström (M): Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig

DEBATT2013-05-29 | Uppdaterad 2013-05-29

"Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner.

Under den senaste veckan har flera invandrartäta förorter till Stockholm utsatts för kravaller och vandalism. De flesta av oss undrar säkert vart vårt land Sverige är på väg.

Vi har i Sverige har sedan 50- och 60-talet öppnat vårt land för 100 000-tals människor från andra länder som flytt från förtryck, arbetslöshet, krig och hungersnöd och fått en ny hemstad här. Sverige är ett av de länder som tagit emot flest flyktingar i hela världen. Idag växer det upp både andra och tredje generationens barn till invandrare i Sverige.

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om konsekvenserna av en alltför optimistisk och okontrollerad invandring till Sverige. Samhället håller på att tappa all kontroll över situationen. Vandaler och huliganer utsätter idag hela samhällssystemet för oerhörda påfrestningar som långsiktigt kommer att få mycket stora konsekvenser.

Jag känner som människa och politiker idag en stor sorg över det som händer. Jag tänker på alla de goda krafter inom politiken och föreningslivet som under alla år arbetat med att hjälpa till i integrationsarbetet till fördel för våra invandrare.

Under förra veckans kravaller raserades troligen merparten av detta arbete. Sverige ramlar tillbaka minst tio år i detta arbete. Jag undrar om det över huvud taget finns några ideella krafter och engagemang kvar att ännu en gång börja det mödosamma arbetet från början.

De personer som genomfört dessa kravaller och vandaliseringar förstår inte vilken skada deras så kallade fritidsaktiviteter har åstadkommit när det gäller att skapa förståelse och empati för andra människor och kulturer.

Jag har under mer än 40 år haft förmånen att genom mitt arbete resa runt i många länder runt om i världen. Jag har träffat människor inom nästan alla religioner och olika kulturer.

Jag har aldrig stött på några motsättningar eller konflikter under alla dessa år. Vi har mötts med ömsesidig respekt och vördnad för varandras olikheter, och sett möjligheter till samarbete trots våra olikheter.

Min undran är därför, varför ska jag nu inte kunna göra detta i mitt eget land? Som i så många andra fall när det gäller ungdomar, oavsett varifrån de kommer, så måste man kunna förvänta sig att föräldrarna tar ett stort ansvar för sina barn och vad de sysslar med. Det är en av grundbultarna i ett samhälle.

Det borde inte vara svårt då föräldrarna och framför allt pappan i familjer med invandrarbakgrund utgör en ännu större auktoritet jämfört med vanliga svenska pappor. Så är det i deras kultur. En annan grundbult är rättstaten Sverige. Vi kan aldrig acceptera att dessa vandaler sätter dagordningen med våld och vandalism och samtidigt också sätter rättsstaten Sverige ur spel.

Vart är Sverige på väg? Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera. Tanken skrämmer, men vägen dit är kanske kortare än vi kan ana om inte dagens situation en gång för alla får sin lösning. Det är allas vårt ansvar att hitta lösningar.

Rättsstaten Sverige kan eller ska aldrig acceptera att detta beteende röner någon som helst framgång. Om så sker startar vi en lavin som vi aldrig kan stoppa.

Olle Engström (M)
ledamot i fullmäktige i Borås

Sverige klarar inte så stor invandring

Publicerad: 2013-03-11 07:03, Uppdaterad: 2013-03-13 10:03

Professor i etnologi samt socionom och journalist: Svenska politiker har tappat kontrollen över invandringen. Kostnaderna skenar, bostadssituationen är desperat, arbetslösheten växer och segregationen är närmast dramatisk. 

2012 beviljade Migrationsverket sammanlagt drygt 111 000 uppehållstillstånd/uppehållsrätter. Antalet asylsökande ökade med 48 procent jämfört med 2011. Jämför vi med våra nordiska grannar beviljade Sverige förra året åtta gånger fler permanenta uppehållstillstånd än Finland, fem gånger fler än Danmark och mer än dubbelt så många som Norge. Efter Tyskland och Frankrike är Sverige det land i Europa som tar emot flest asylansökande.

Under irakkriget tog Sverige emot närmare hälften av alla irakier som flydde till EU. Vi har tagit emot flest somalier i västvärlden, och nu är vi det största mottagarlandet i hela Europa av syriska flyktingar. Vad gäller asylsökande per capita ligger Sverige sedan flera år tillbaka i topp i västvärlden.

När det gäller 2013 har prognosen över anknytningsärenden skrivits ned något, eftersom antalet somaliska anknytningar inte förväntas bli lika stort som tidigare. Siffrorna är dock osäkra och förväntas stiga om inbördeskriget i Syrien trappas upp eller sprider sig. Migrationsverkets prognos för i år ligger på minst 100 000  nytillkomna asylsökande och anhöriga.

Många analfabeter

Invandringen har efterhand ändrat karaktär. Ett brett spektrum av invandrare har ersatts av i huvudsak asylsökande från muslimska länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Dessa asylsökande är illa rustade för ett liv i det utpräglat högteknologiska Sverige. Arbetsför-medlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända och deras anhöriga högst har vad som kallas ”förgymnasial utbildning”. Det betyder att många är faktiska eller praktiska analfabeter, vilket gör det extra svårt för dem att hitta jobb på en arbetsmarknad där enligt Eurostat bara 2,5 procent av jobben är sökbara för dem. Detta till skillnad från övriga EU där utbudet för arbetskraft som helt saknar utbildning i snitt ligger på 17 procent. Sverige har med andra ord extremt få jobb att erbjuda de asylsökande och deras anhöriga som får stanna. Det innebär att det redan stora sysselsättningsglappet på 27 procent mellan inrikes och utrikes födda i åldern 25-64 år ökar (SCB, 2012). Som den ansedda engelska tidskriften Economist konstaterade i februari i år kommer en stor del av de utomeuropeiska invandrare som får stanna i Sverige att permanenta sin försörjning via skattemedel.

21 procent är flyktingar

I media beskrivs alla asylsökande som ”flyktingar”. Detta är inte sant eftersom flyktingbegreppet är kopplat till Genèvekonventionen och utlänningslagen. Av de asylsökande som fått stanna under Fredrik Reinfeldts period som statsminister fram till i år var 21 procent flyktingar. Väljer vi en längre period och tar 1980 som utgångspunkt, är motsvarande siffra avsevärt lägre, 10 procent. Nästan hälften fick stanna av humanitära skäl medan cirka en fjärdedel beviljades asyl som skyddsbehövande. (Migrationsverkets statistik är ofullständig under åttiotalets första del).

Under senare år har anhöriginvandringen varit cirka tre gånger så stor som asylinvandringen. Majoriteten av ansökningarna består av nyetablerade relationer. Det handlar alltså inte om familjeåterförening utan mest om partners som tas hit från de forna hemländerna. Här bör man notera att Sverige, vad vi har kunnat finna ut, är det enda land som tillåter att bidragsförsörjda får ta hit anhöriga, som också de med stor säkerhet kommer att försörjas via bidrag. Huvudregeln i det övriga Europa är att den som hämtar sin familj eller en partner också ska stå för försörjningen. Enligt migrationsminister Tobias Billström klarar mindre än en procent att försörja sig själva, av de anhöriga till de asylsökande som fått stanna.

Sverige är också det land som tar emot flest så kallade ensamkommande flyktingbarn. 2012 ansökte 3.600 om att få stanna. Drygt två tredjedelar inom denna kategori beviljades permanent uppehållstillstånd. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Huvudsakligen kommer dessa unga asylsökande från Somalia och Afghanistan. ”Unga asylsökande” är en mer korrekt term eftersom man, innan prövning har skett, varken vet om de är ensamkommande, kan åberopa flyktingstatus eller är minderåriga. Att det senare långt ifrån alltid är fallet har röntgen av handleder och tänder i våra grannländer tydligt visat.  

Smuggling av asylsökande

Migrationen från fattigare länder till Europa är en storskalig och standardiserad verksamhet. Det betyder att de som söker asyl i Sverige nästan alltid köper hjälp av människosmugglare. Rikskriminalen beräknade 2010 att flyktingsmugglingen omfattade 90 till 95 procent av de asylsökande som kommer hit, då främst från Irak, Somalia och Afghanistan. Smugglarna förser de asylsökande med flyktberättelser som kan accepteras av mottagarlandets migrationsmyndigheter. De asylsökande avråds från att visa upp pass eller andra relevanta identitetshandlingar. Minst nio av tio asylsökande har därför vid ansökningstillfället under många år inte visat upp några giltiga pass för svenska myndigheter. Det är inte en human flyktingpolitik när Sverige urholkar asylrätten för de verkligt behövande genom att bevilja asyl till människor som vi inte med säkerhet kan säga vilka de är och vilka avsikter de har gentemot sitt nya hemland. Regeringen tiger och låtsas inte om problemet, alternativt är okunnig. Båda alternativen är lika illa.

Kommunpolitiker slår larm om en ohållbar situation

I september 2012 slog femton socialdemokratiska kommunalpolitiker i Stockholmsregionen larm om bostadssituationen. De uppmanade samtliga kommuner i Stockholmsregionen att vända ”upp och ned på alla bostadsföretag och leta rätt på rivningskontrakt, ombyggnadskontrakt och andra tillfälligt tömda lägenheter”. Bakgrunden är naturligtvis att det saknas bostäder. 2012 fastnade enligt Migrationsverket 6.000 personer med beviljade uppehållstillstånd på asylförläggningar. I år beräknas 9.000 fastna och för 2014 anges siffran till 16.000. Som Migrationsverkets generaldirektör konstaterat håller det inte i längden. Men det är inte bara bostäder som är problematiskt. Lämnar vi Stockholmsområdet och tar Katrineholm som exempel visar Socialstyrelsens statistikdatabas att de utrikes födda, som under 2011 utgjorde 14 procent av Katrineholms befolkning, konsumerade 67 procent av kommunens försörjningsstöd.  Det är en representativ siffra.  Under 2011 hade utrikes födda med avseende på försörjningsstödet (inklusive etableringsersättning) totalt en överrepresentation vad gäller hela landet på hela 8.6 gånger (eller 860 procent), jämfört med inrikes födda.

Vad kostar invandringen?

Den siffra som brukar lyftas fram är att invandringen kostar ungefär 40 miljarder per år. Den är inaktuell. När regeringens utredare Jan Ekberg gjorde sina senaste beräkningar för 2006 låg kostnaden mellan 43 och 58 miljarder per år. Några andra ekonomers beräkningar har resulterat i tresiffriga miljardbelopp.  Ekonomidocenten Jan Tullberg, som är knuten till Handelshögskolan i Stockholm, har i vår kommande bok ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget) uppgraderat kostnaderna till drygt tre procent av BNP, vilket är cirka 110 miljarder per år. Då är vi uppe i nästan halva kostnaden för den totala hälso- och sjukvården i landet, eller en extra årlig nettoinkomst på 23 000 kronor per förvärvsarbetande person.

Tullberg menar att samhället borde minska invandringen och få de redan arbetslösa i arbete. Arbetskraftsinvandringen från utanför EU/Efta bekräftar till stor del detta: de senaste fyra åren har enligt Migrationsverket 43 procent av dessa arbetsinvandrare rekryterats till Sverige för att utföra okvalificerade arbeten, samtidigt som en halv miljon arbetslösa finns på hemmaplan.

Sammanfattning

I en intervju i Dagens Eko konstaterar nationalekonomen Assar Lindbeck att Sverige inte är rustat för en stor invandring och att vi går mot en situation där Sveriges kommuner inte kommer att klara vare sig att ordna bostäder eller arbete åt invandrarna. Han har rätt. Svenska politiker har tappat kontrollen över invandringen. Kostnaderna skenar, bostadssituationen är desperat, arbetslösheten växer och segregationen är närmast dramatisk. När Tobias Billström, som enda politiker i regeringen, antyder att ”vi måste diskutera volymerna”, dvs. invandringens storlek, möts han av massiv mediekritik och får inte ens stöd av sin partiledare. Det finns bara en möjlig slutsats. Om inte den utveckling som beskrivits ovan bryts kommer Sveriges status som välfärdsland snart att tillhöra historien. Allt detta beskriver vi detaljerat i vår bok som kommer ut i mars och som tar upp den ytterst kritiska situation som den omfattande asyl- och anhöriginvandringen försätter vårt land i.

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin