Lugemist

Hiljutise aja sündmustega seoses tahan lugemiseks soovitada kaht täiesti ootamatut artiklit Rootsi pressis.
Lingid on siin:
http://www.newsmill.se/artikel/2013/03/11/sverige-klarar-inte-s-stor-invandring
http://www.bt.se/debatt/olle-engstrom-m-invandringen-i-sverige-kan-leda-till-inbordeskrig(3793858).gm

Igaks juhuks kopeerin tekstid ka siia, sest kunagi ei tea, millal need poliitkorrektsuse nimel ära kaotatakse. Ja sellest oleks ju kahju, sest minu silmad näevad sedavõrd selget ja otsekohest arvamuseavaldust esimest korda. Kusjuures varasem neist artiklitest ilmus juba märtsis sel puhul, et need 2 meest avaldasid raamatu “Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget), eesti keeles siis Immigratsioon ja varjamine. Vot seda raamatut ma tahaksin lugeda. Retsensioon Aftonbladetis kuulutab autorid natsistideks, rassistideks ja paremäärmuslasteks. Moderaat Engström aga sunniti artikli tõttu volikugust lahkuma. Selline arvamuste paljusus ja demokraatia siis.
Kuna laamendajad ei ole väidetavalt kohalikud, vaid kohale sõitnud mujalt, võib tegu olla oma mõjupiirkonna laiendamisega. Stockholmist lõuna pool on juba selliseid piirkondi, kuhu politseil, päästjatel ja kiirabil asja pole...

Olle Engström (M): Invandringen i Sverige kan leda till inbördeskrig

DEBATT2013-05-29 | Uppdaterad 2013-05-29

"Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner.

Under den senaste veckan har flera invandrartäta förorter till Stockholm utsatts för kravaller och vandalism. De flesta av oss undrar säkert vart vårt land Sverige är på väg.

Vi har i Sverige har sedan 50- och 60-talet öppnat vårt land för 100 000-tals människor från andra länder som flytt från förtryck, arbetslöshet, krig och hungersnöd och fått en ny hemstad här. Sverige är ett av de länder som tagit emot flest flyktingar i hela världen. Idag växer det upp både andra och tredje generationens barn till invandrare i Sverige.

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om konsekvenserna av en alltför optimistisk och okontrollerad invandring till Sverige. Samhället håller på att tappa all kontroll över situationen. Vandaler och huliganer utsätter idag hela samhällssystemet för oerhörda påfrestningar som långsiktigt kommer att få mycket stora konsekvenser.

Jag känner som människa och politiker idag en stor sorg över det som händer. Jag tänker på alla de goda krafter inom politiken och föreningslivet som under alla år arbetat med att hjälpa till i integrationsarbetet till fördel för våra invandrare.

Under förra veckans kravaller raserades troligen merparten av detta arbete. Sverige ramlar tillbaka minst tio år i detta arbete. Jag undrar om det över huvud taget finns några ideella krafter och engagemang kvar att ännu en gång börja det mödosamma arbetet från början.

De personer som genomfört dessa kravaller och vandaliseringar förstår inte vilken skada deras så kallade fritidsaktiviteter har åstadkommit när det gäller att skapa förståelse och empati för andra människor och kulturer.

Jag har under mer än 40 år haft förmånen att genom mitt arbete resa runt i många länder runt om i världen. Jag har träffat människor inom nästan alla religioner och olika kulturer.

Jag har aldrig stött på några motsättningar eller konflikter under alla dessa år. Vi har mötts med ömsesidig respekt och vördnad för varandras olikheter, och sett möjligheter till samarbete trots våra olikheter.

Min undran är därför, varför ska jag nu inte kunna göra detta i mitt eget land? Som i så många andra fall när det gäller ungdomar, oavsett varifrån de kommer, så måste man kunna förvänta sig att föräldrarna tar ett stort ansvar för sina barn och vad de sysslar med. Det är en av grundbultarna i ett samhälle.

Det borde inte vara svårt då föräldrarna och framför allt pappan i familjer med invandrarbakgrund utgör en ännu större auktoritet jämfört med vanliga svenska pappor. Så är det i deras kultur. En annan grundbult är rättstaten Sverige. Vi kan aldrig acceptera att dessa vandaler sätter dagordningen med våld och vandalism och samtidigt också sätter rättsstaten Sverige ur spel.

Vart är Sverige på väg? Jag ser framför mig ett Sverige som inom 20–30 år fullständigt har tappat kontrollen över situationen, med konsekvenser som är skrämmande. Terrorism, våld och brottslighet kommer att öka i Sverige. Och kanske ser vi också på lite längre sikt ett fullskaligt inbördeskrig mellan olika religioner liknande de som varit och är i Libanon, Irak och Nigeria med flera. Tanken skrämmer, men vägen dit är kanske kortare än vi kan ana om inte dagens situation en gång för alla får sin lösning. Det är allas vårt ansvar att hitta lösningar.

Rättsstaten Sverige kan eller ska aldrig acceptera att detta beteende röner någon som helst framgång. Om så sker startar vi en lavin som vi aldrig kan stoppa.

Olle Engström (M)
ledamot i fullmäktige i Borås

Sverige klarar inte så stor invandring

Publicerad: 2013-03-11 07:03, Uppdaterad: 2013-03-13 10:03

Professor i etnologi samt socionom och journalist: Svenska politiker har tappat kontrollen över invandringen. Kostnaderna skenar, bostadssituationen är desperat, arbetslösheten växer och segregationen är närmast dramatisk. 

2012 beviljade Migrationsverket sammanlagt drygt 111 000 uppehållstillstånd/uppehållsrätter. Antalet asylsökande ökade med 48 procent jämfört med 2011. Jämför vi med våra nordiska grannar beviljade Sverige förra året åtta gånger fler permanenta uppehållstillstånd än Finland, fem gånger fler än Danmark och mer än dubbelt så många som Norge. Efter Tyskland och Frankrike är Sverige det land i Europa som tar emot flest asylansökande.

Under irakkriget tog Sverige emot närmare hälften av alla irakier som flydde till EU. Vi har tagit emot flest somalier i västvärlden, och nu är vi det största mottagarlandet i hela Europa av syriska flyktingar. Vad gäller asylsökande per capita ligger Sverige sedan flera år tillbaka i topp i västvärlden.

När det gäller 2013 har prognosen över anknytningsärenden skrivits ned något, eftersom antalet somaliska anknytningar inte förväntas bli lika stort som tidigare. Siffrorna är dock osäkra och förväntas stiga om inbördeskriget i Syrien trappas upp eller sprider sig. Migrationsverkets prognos för i år ligger på minst 100 000  nytillkomna asylsökande och anhöriga.

Många analfabeter

Invandringen har efterhand ändrat karaktär. Ett brett spektrum av invandrare har ersatts av i huvudsak asylsökande från muslimska länder som Syrien, Somalia och Afghanistan. Dessa asylsökande är illa rustade för ett liv i det utpräglat högteknologiska Sverige. Arbetsför-medlingens statistik visar att över 60 procent av de nyanlända och deras anhöriga högst har vad som kallas ”förgymnasial utbildning”. Det betyder att många är faktiska eller praktiska analfabeter, vilket gör det extra svårt för dem att hitta jobb på en arbetsmarknad där enligt Eurostat bara 2,5 procent av jobben är sökbara för dem. Detta till skillnad från övriga EU där utbudet för arbetskraft som helt saknar utbildning i snitt ligger på 17 procent. Sverige har med andra ord extremt få jobb att erbjuda de asylsökande och deras anhöriga som får stanna. Det innebär att det redan stora sysselsättningsglappet på 27 procent mellan inrikes och utrikes födda i åldern 25-64 år ökar (SCB, 2012). Som den ansedda engelska tidskriften Economist konstaterade i februari i år kommer en stor del av de utomeuropeiska invandrare som får stanna i Sverige att permanenta sin försörjning via skattemedel.

21 procent är flyktingar

I media beskrivs alla asylsökande som ”flyktingar”. Detta är inte sant eftersom flyktingbegreppet är kopplat till Genèvekonventionen och utlänningslagen. Av de asylsökande som fått stanna under Fredrik Reinfeldts period som statsminister fram till i år var 21 procent flyktingar. Väljer vi en längre period och tar 1980 som utgångspunkt, är motsvarande siffra avsevärt lägre, 10 procent. Nästan hälften fick stanna av humanitära skäl medan cirka en fjärdedel beviljades asyl som skyddsbehövande. (Migrationsverkets statistik är ofullständig under åttiotalets första del).

Under senare år har anhöriginvandringen varit cirka tre gånger så stor som asylinvandringen. Majoriteten av ansökningarna består av nyetablerade relationer. Det handlar alltså inte om familjeåterförening utan mest om partners som tas hit från de forna hemländerna. Här bör man notera att Sverige, vad vi har kunnat finna ut, är det enda land som tillåter att bidragsförsörjda får ta hit anhöriga, som också de med stor säkerhet kommer att försörjas via bidrag. Huvudregeln i det övriga Europa är att den som hämtar sin familj eller en partner också ska stå för försörjningen. Enligt migrationsminister Tobias Billström klarar mindre än en procent att försörja sig själva, av de anhöriga till de asylsökande som fått stanna.

Sverige är också det land som tar emot flest så kallade ensamkommande flyktingbarn. 2012 ansökte 3.600 om att få stanna. Drygt två tredjedelar inom denna kategori beviljades permanent uppehållstillstånd. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Huvudsakligen kommer dessa unga asylsökande från Somalia och Afghanistan. ”Unga asylsökande” är en mer korrekt term eftersom man, innan prövning har skett, varken vet om de är ensamkommande, kan åberopa flyktingstatus eller är minderåriga. Att det senare långt ifrån alltid är fallet har röntgen av handleder och tänder i våra grannländer tydligt visat.  

Smuggling av asylsökande

Migrationen från fattigare länder till Europa är en storskalig och standardiserad verksamhet. Det betyder att de som söker asyl i Sverige nästan alltid köper hjälp av människosmugglare. Rikskriminalen beräknade 2010 att flyktingsmugglingen omfattade 90 till 95 procent av de asylsökande som kommer hit, då främst från Irak, Somalia och Afghanistan. Smugglarna förser de asylsökande med flyktberättelser som kan accepteras av mottagarlandets migrationsmyndigheter. De asylsökande avråds från att visa upp pass eller andra relevanta identitetshandlingar. Minst nio av tio asylsökande har därför vid ansökningstillfället under många år inte visat upp några giltiga pass för svenska myndigheter. Det är inte en human flyktingpolitik när Sverige urholkar asylrätten för de verkligt behövande genom att bevilja asyl till människor som vi inte med säkerhet kan säga vilka de är och vilka avsikter de har gentemot sitt nya hemland. Regeringen tiger och låtsas inte om problemet, alternativt är okunnig. Båda alternativen är lika illa.

Kommunpolitiker slår larm om en ohållbar situation

I september 2012 slog femton socialdemokratiska kommunalpolitiker i Stockholmsregionen larm om bostadssituationen. De uppmanade samtliga kommuner i Stockholmsregionen att vända ”upp och ned på alla bostadsföretag och leta rätt på rivningskontrakt, ombyggnadskontrakt och andra tillfälligt tömda lägenheter”. Bakgrunden är naturligtvis att det saknas bostäder. 2012 fastnade enligt Migrationsverket 6.000 personer med beviljade uppehållstillstånd på asylförläggningar. I år beräknas 9.000 fastna och för 2014 anges siffran till 16.000. Som Migrationsverkets generaldirektör konstaterat håller det inte i längden. Men det är inte bara bostäder som är problematiskt. Lämnar vi Stockholmsområdet och tar Katrineholm som exempel visar Socialstyrelsens statistikdatabas att de utrikes födda, som under 2011 utgjorde 14 procent av Katrineholms befolkning, konsumerade 67 procent av kommunens försörjningsstöd.  Det är en representativ siffra.  Under 2011 hade utrikes födda med avseende på försörjningsstödet (inklusive etableringsersättning) totalt en överrepresentation vad gäller hela landet på hela 8.6 gånger (eller 860 procent), jämfört med inrikes födda.

Vad kostar invandringen?

Den siffra som brukar lyftas fram är att invandringen kostar ungefär 40 miljarder per år. Den är inaktuell. När regeringens utredare Jan Ekberg gjorde sina senaste beräkningar för 2006 låg kostnaden mellan 43 och 58 miljarder per år. Några andra ekonomers beräkningar har resulterat i tresiffriga miljardbelopp.  Ekonomidocenten Jan Tullberg, som är knuten till Handelshögskolan i Stockholm, har i vår kommande bok ”Invandring och mörkläggning” (Debattförlaget) uppgraderat kostnaderna till drygt tre procent av BNP, vilket är cirka 110 miljarder per år. Då är vi uppe i nästan halva kostnaden för den totala hälso- och sjukvården i landet, eller en extra årlig nettoinkomst på 23 000 kronor per förvärvsarbetande person.

Tullberg menar att samhället borde minska invandringen och få de redan arbetslösa i arbete. Arbetskraftsinvandringen från utanför EU/Efta bekräftar till stor del detta: de senaste fyra åren har enligt Migrationsverket 43 procent av dessa arbetsinvandrare rekryterats till Sverige för att utföra okvalificerade arbeten, samtidigt som en halv miljon arbetslösa finns på hemmaplan.

Sammanfattning

I en intervju i Dagens Eko konstaterar nationalekonomen Assar Lindbeck att Sverige inte är rustat för en stor invandring och att vi går mot en situation där Sveriges kommuner inte kommer att klara vare sig att ordna bostäder eller arbete åt invandrarna. Han har rätt. Svenska politiker har tappat kontrollen över invandringen. Kostnaderna skenar, bostadssituationen är desperat, arbetslösheten växer och segregationen är närmast dramatisk. När Tobias Billström, som enda politiker i regeringen, antyder att ”vi måste diskutera volymerna”, dvs. invandringens storlek, möts han av massiv mediekritik och får inte ens stöd av sin partiledare. Det finns bara en möjlig slutsats. Om inte den utveckling som beskrivits ovan bryts kommer Sveriges status som välfärdsland snart att tillhöra historien. Allt detta beskriver vi detaljerat i vår bok som kommer ut i mars och som tar upp den ytterst kritiska situation som den omfattande asyl- och anhöriginvandringen försätter vårt land i.

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin

Gurmeereis Prüsselisse

Neljapäeval pikendasin taas ujumisrekordit, seekord 700 meetrini. Sellest 100 nii, et käed ujusid konna ja jalad krooli, või no vähemalt koera. Ja teine 100 nii, et käes oli ujumislaud ja ainult jalad siputasid. Mõõtsin kaardi pealt ära - meie juurest vastaskaldale Gröndali on umbes 450m. Et siis sinna ja poolele maale tagasi ka jõuaksin. Ainult et viimase 100 peal hakkas parem pöid krampi minema, nii et pidin vahepeal radadevahelise nööri küljes rippudes varbaid venitama. Järves oleks sellega väheke keerulisem.

Reedel lendasime Prüselisse sparglit ja mulle ja friikartuleid sööma. Maandumise ajal - pärastlõunal, kui on päeva kõige soojem aeg! - oli 7 kraadi sooja ja vihm. Bussis otsisime kohvreist välja vihmajoped ja tõmbasime need juba seljas olevatele jakkidele ülle. Ja kahetsesime, et kaasas pole retuuse, mille saaks teksade alla pana. Peatuspaigaks oli Karl Suure nimeline uus hotell komisjoni kolemaja ja Ambiorixi pargi vahel, "oma" kandis. Kirjade järgi 4 tärni, kuid hommikusöök lahja.
Kõigepealt käisime vaatamas, mis lähikonnas uut on. Selle ümmarguse maja asemel oli aasta eest tühi koht.

 Nende kuusepuude asemel olid aasta eest ilusa võraga lehtpuud.

 Meie maja oli müüki pandud. Tahab ehk keegi? 6 suuremat ja vähemat korterit ja pisike aiamajake.

Ôitsesid samad asjad, mis Stockholmiski: sirel, kastan, tulp, rodo... ja see ilus soosa mütsak Margareta platsi ääres.  Lillepeenardest võeti välja võõrasemasid. Mai lõpus! Need on siin talvelilled, istutatakse mllalgi novembris ja kevade saabudes (märtsis hiljemalt) asendatakse kevadlilledega nagu nartsissid ja tulbid, ja siis suvelilledega.

Hispaania poe koer valvas endiselt truult poodi ja tervitas rõõmsalt kõiki mööduvaid koeri ja tuttavaid inimesi. Ta on nii nummi!

Sööma läksime vanasse kodurestorani St'Hubertisse Ardenni Jäägrite platsil. Spargel oli kindel valik, aga et oli räigelt külm, alustasime sibulasupist. Mmm-mmmm! Juustuga saia oli ka kokk supisse uputanud. Ja minu kaussi veel ka plastmassitüki, nii 0,5 x 1.5 cm. Näitasin seda kelnerile, kui see tuli küsima, kas supp maitseb ja kõik on hästi, et näe mille ma supi seest leidsin. Poisil läksid silmad suureks,, nägu punaseks, ta haaras südamest ja palus ette-taha vabandust ja tormas siis tükikesega kööki. Paari minuti pärast naasis koka seletusega: ilmselt sibulapakendi tükk, mis kokal seetõttu märkamata jäi, et plast ja sibul ühte värvi olid. St üsna värvitud. Ja NB! - kogu see jutt käis prantsuse keeles! Valurahaks saatis kokk sparglite juurde lisaportsu musseliinikastet ja kelner-poiss serveeris hoolega friikartuleid. Lahkusime sõpradena, kõhud kõrvuni täis.

Edasi tegime tiiru Delhaize'is, et täiendada oma veinivarusid. Ja juustu- ja laudlina- ja hambapasta- (nad müüvad selliseid väikseid pasta+suuvesi pudeleid, väga mõnuasd). Ja siis tiiru turul ja ostsime lemmik-koogiletist pisikese pirni-vaarika lemmikkoogi õhtuampsuks. Apteegis käisime ka, tellisin 3 tuubi seljakreemi.
Laupäeval läksime linna peale turiste mängima. Siiani oli käimata Horta muuseumis, sest reisijuhid hoiatavad, et seal pikad sabad. Mõtlesime, et sellise sandi ilmaga vaevalt et peale meie keegi sinna läheb. Aga võta näpust, oli küll hulle. Saba kulges õnneks tempokalt ja vihma parasjagu ei sadanud.

Maja ise oli ses mõttes huvitav,, et iga viimanegi ese ja detail on juugend, enamasti just selle maja jaoks loodud. Mööbel, lambid, nõud, kõik! Ainult et miks ta nii ilusa maja sellisesse kohta ehitas, sellest me aru ei saand. 

Sööma läksime vanalinna, Chez Leoni. Nemad ei tee sparglihooajast väljagi ja keedavad ikka mulle vähemalt viiel moel.  Laua saime vaiksesse nurka (kui välja arvata kohati väga vali Kaug-Ida sugemetega seltskond kõrvallauas, kes õnneks varsti minema asutas) ja laua kohal seinal ilutses selline silt mälestuseks ühest kunagisest kuulsast kliendist.

 
 
800 g mulle ei ole vähe ja nende peale kulub ära promenaad. Promeneerisime raekoja platsile ja mis selgus - seal käis jazzifestival! Parasjagu jämmis laval üks väga lahe klassikaline koosseis ja me jäime sinna ikka kohe mitmeks looks. Järgmisel päeval proovisime ka paari kontserti, aga need polnud enam nii toredad, rohkem sinna avangardi poole vist.

Pühapäeval käisin mina  seni külas, kuni Lasse jazzi käis otsimas. Imehead pirukas ja sidrunikook ja rabarberikook, etendus legost meisterdatud lõbustuste pargis (ilmselt Eurodisniland, arvestades naabruses sirguvat ikoonilise kujuga torni) - suur ratas käis ringi, auto sõitis mööda õhusolevat rööbasteed, siin-seal liikusid veel ka vähemad asjad, vinge!

Kuna Lasse oli põhimõtteliselt söömata (kõigest 15cm ports grillvorsti raekoja platsil - valida oli 15 ja 30 cm vahel), siis läksime jälle sparglitega maiustama. Tee peale jäi selline autokaunitar. 

Esmaspäeval külastasin kalleid kolleege töises keskkonnas, päris mitu vaatas ikka 2 korda, enne kui mu ära tundis. Tore oli, vast varsti jälle! Aa, ja esmaspäevane hommikusöök hotellis oli poole tõhusam kui nädalavahetuse oma. Toa hind samuti...
Pärast sellist söögiorgiat astusin järgmisel hommikul kodus kohe huviga kaalule... salatihooaja algusest on kadund 3 kilo, nigu niuhti! Seda tähistasin basseinis 800 meetriga, sellest esimesed 600 jutti ilma käsi-jalgu kuhugi toetamata. Ja jalg ei läinud krampi ka. 100 veel ja võib julgelt üle järve ujuda... Hissake, ma olen ikka niiii tubli!

Rännak läheb edasi

Edasi oli valida kas pikem reis Skånesse/Österleni või hulga lühem Smålandi ja Sörmlandi rannikule nimega Blå Kusten. Viimane võitis.
Aga esmalt sõitsime hoopis tagasi Linköpingusse, lennumuuseumi. Tegelikult on see lausa õhuväemuuseum, alates aegade algusest üsna uue ajani, läbi kuumade ja külmade sõdade. Lisaks lennukitele on ajastiku õhustiku tajumiseks sisustatud ka 50.-60.-70.-80. aastate tüüpelamised. Nii lahe oli kuulda vanaprouasid õhkamas, et näe selline telefoniriiul oli meil ka kodus esikus.
Esmalt jäi mulle silma selline imelik lennukijalg:
Siis niisugune imelik masin, millest ei saa õieti sotti, kus esi- ja kus taguots (vihje: nad on talle propelleri tagumikku kinnitanud!):

Aga kõige lemmikum oli selline iludus (huvitav, kas tänapäeval saaks mõni piloot ta lennutamisega hakkama?):

 
 
Järgmise peatuse tegime Vimmerbys, seal Astrid Lindgreni sünnikohas. Et kui juba palverännak, siis olgu ka kirjanduslik. Huvitav oli jälgida, kuidas ranniku lähenedes temperatuur muudkui langes ja langes, kuni jäi 9-10 juurde pidama. Linnakese keskväljakul on Astridile kenake patsas püstitatud.

 
 
Linnapilti ka. Kahju, et ilm nii nadiks keeras - oleks hea meelega kolanud ja tundnud end Valge Roosi liikmena.

 
Millest me aga teadmatusest mööda sõitsime, oli Bullerby. Tegelikult on külakese nimi Sevedstorp ja asub see napi 20 km kaugusel Vimmerbyst ja oli Astridi isa lapsepõlvekodu.
Hilise lõuna sõime Västervikis. Kala, loomulikult! Teenindaja oli nii jutukas tütarlaps, et sööki oodates saime hea ülevaate linna majandusest, uudistest ja muredest. Söömise ajaks taandus õnneks delikaatselt köögipoolele, muidu oleks liigse agaruse tõttu tipist ilma jäänud.  
Kui Vadstenas olid paarile majale külge maalitud aknad, siis Västervikis oli maalitud terve pangahoone!

 
 
Öömaja leidsime Loftahammaris. Tuba oli poole väiksem kui Vadstenas ja köögi taga/kõrval, ja külm, aga me leidsime maja pealt elektriradika ja rekvireerisime selle endale. Peale meie oli majas veel kamp noorikuid, kes okupeerisid terve köögi ning elu- ja söögitoa ja vaatasid Eurovisiooni finaali, aga õnneks mitte liiga valjult. Enne päris õhtut käisime tiiru õues ja leidsime sellise võluva kiriku ja surnuaia. Nüüd me teame, kuhu ET on maetud! Ja onju nii, et selline muruplats kiviesiste lilledega on palju ilusam kui need triibutatud liivakastid Eestis.

 
Pilt teeäärsest ilust. Kas on ilusamat asja kui need viiekopikalised lõhnavad nartsissid?

Reisi viimane lõuna Stegeborgi sadamakõrtsis. On saadud paremaid praetud räimi, ikka hulga paremaid...

Et ilm paranemise märke ei näidanud, keerasime ninad tagasi kodu poole. Pärast Söderköpingu läbimist jõudsime E4 peale ja täheldasime imelikku nähtust - teeäärtele ja teesildadele olid kogunenud inimhulgad Stockholmi poole sõitjaid tervitama. Mõnel oli hästi pika toruga fotomasin ka kaasas. Ja politseipatrulle oli tee servas ja peal üsna tihedalt.

Viimaks selgus ka nähtuse põhjus: olime sattunud sõitma koos Gumballi-ralli esimese otsaga. Ja ei saa jätta uhkeldamata, et sellest vist Ferrarist sõitsime mööda. Pärast seda, kui ta oli meist mööda lennanud ja mootorrattapolitsei tõttu viisaka tempo võtnud.

Sulnis suvine Vadstena

Kolmapäeva õhtul oli kohalikus Eesti Majas seminar neile, kes elavad mitmel pool, näiteks siis Eestis ja Rootsis. Huvitav ja maitsev oli. Maitsvuse eest hoolitses majarestoran, huvitavuse eest kõnelejad ja natuke ka publik, eriti üks iseäranid sõnakas daame, kes teadis juristidest paremini, kuidas asjad on ja käivad. Kokkuvõtlikult on asi sedasi, et vaatamata inimeste, töö ja kapitali vabale liikumisele on Rootsis elamiseks vajalik luba, ja selle saamiseks peab olema kohalik töökoht ja sotsiaalkindlustus. Kohalik abikaasa arvesse ei lähe, kui ta just ei tõenda, et tahab ja suudab sind ülal pidada ja sotsiaalmaksu jms maksta. Ehk siis staatus kept woman oleks elamisloa saamiseks ok.
Selle teadmisega sõitsime neljapäeval varasuvise Rootsiga tutvuma. Täiesti ebatavaliselt - teada oli ainult 1. öömaja Vadstenas, edasine sõltus ilmast ja tujust.
Meiega samal ajal lahkus Stockholmist ka selline armsake MG. Ja appike, juhiiste oli tühi!

 

Vadstenas oli sulnis suvi. Kõigepealt sõitsime Borghamni kivitööstureid kollitama. Sügis-talv oli veidi keeruline olnud, aga nüüd on tellimusi ja tööd nii et tapab. Uue omaniku tütargi hakanud tehases abis käima. Ehk võtab kunagi isalt järje üle?

Siis panime kotid üsna linna keskel, pritsumaja ja skaudikeskuse kõrval olevasse vandrarhemi maha (ilus suur invatuba hoovimajas, kus ainult 2 tuba, konverentsiruum ja köök) ja läksime süüa ja romantikat otsima. (Punkhobuse leidsin peamaja aknalt.)
Söögiotsingul jõudsime lausa linna servas oleva lossini (Gustav Vasa aegne), aga leidsime vaid suletud uksi, sest hooaeg algab neil alles juuni keskel.

See-eest leidsime massiliselt ilusaid ja armsaid maju, hoove, aknaid, uksi, tänavaid, väravaid, verandasid, lilli ja autosid.

Ja siis äkitselt ühe täiesti tavalise sirelihekiga aia pealt sildi "väljasõit". No mismoodi, läbi põõsaste ja puha?

Ja õitsva kirsipuu.

Vadstena raekoda olla Rootsi vanim (pisim on teadagi Sigtuna oma).

Kloostri ja rahvaülikooli vahelises pikas sirelirivis oli üks põõsas esimesed õied lahti teinud, neisse pistsime ka ninad.

Süüa saime nurgapealses söögikohas Hörnan e Nurk. Sobiv nimi ja head kalapraed. Poole pealt vahetasime, nagu ikka, ja veidi hiljem jäi meid teenindav tütarlaps me lauda piidlema. Vahetasite ära või? - küsis. Terane selline.

Päev lõppes loojanguga Vätterni järve kaldal.

Järgmisel hommikul väisasime Birgitta kloostrikirikut. Nägime kirstu ta reliikviaga, altarikappi, kus üks stseenidest näitab selle kirstu transportimist, ja hertsog Magnuse kivikirstu. See paigutati kirikusse (esiotsa olla veel olnud kettidega üles riputatud), sest mees kartis kõiksuguseid mutukaid. Väikesest müügiletist leidsin ja ostsime raamatukese begiinidest (ja beghardidest, need olid meesbegiinid), põnev!

i

Klantskiri Visit Östergötland väidab oma püha Birgitta teemalise artikli sissejuhatuses, et kloostris ja selle kirikus käib aastas 400 000 palverändurit. Tõeline Ohhooo!, eks. Lõpuks selgub siiski, et need on pelgalt külastajad; päris-palverändureid on 100 korda vähem.

Ühte teist Birgittat väisasime ka. Seal pakuti kohvi ja imelisi Göteborgi piparkooke - õhukesed, krõbedad ja tsitruselised.

Ühesõnaga, Sigtunal ja Sundsvallil on nüüd tõsine konkurent kõige lemmikuma Rootsi linna valimisel.

Miks mõned pildid blogisse laadimisel pannkoogiformaati läksid, ei oska mina seletada. On, nigu on.